Mörkläggning
- statsmakten och Palmemordet
Det här är boken som gav mig Grävande Journalisters pris Guldspaden. Det är berättelsen om utredningen av mordet på Olof Palme. Av förklarliga skäl är det däremot inte berättelsen om mordet. Trots de väldiga polisresurser som satts in under årens lopp vet vi fortfarande inte vem som sköt honom.
I själva verket vet vi nästan ingenting. Inte ens nu, fastän det snart gått tjugofem år sedan Palmes död. Det har för övrigt också gått mer än tio år sedan "Mörkläggning" kom ut. Men boken har alltså inte blivit särskilt föråldrad. Tyvärr.
Vi vet inte om mördaren planlade sitt dåd lång tid i förväg eller om det var ett ögonblicks verk.
Vi vet inte om han kände till att Sveriges statsminister skulle gå på bio den kvällen, om han av en slump träffade på Palme vid biografen eller om han till och med råkade stöta ihop med sitt offer först vid själva brottsplatsen i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan.
Vi vet inte om mördaren hade medhjälpare.
Och vi känner inte till motivet till mordet.
Nu finns det många som har en bestämd uppfattning om hur det ligger till med allt detta - problemet är bara att de inte är överens. Det finns mängder av teorier. Inte ens de som ansluter sig till den vanligaste enskilda uppfattningen, att det var Christer Pettersson som sköt Palme, är överens om varför han i så fall gjorde det. Utförde han ett uppdrag som "hit man"? Eller var det ett spontant dåd i fyllan och villan, där han inte ens fattade att det var Palme han sköt?
I sanningens namn rör vi oss alla med gissningar, vad vi än tror om mordet. Utom kanske någon eller några personer som är i livet och vet..
Och det är klart vi kan tillåta oss att gissa. Bara vi vet att det är det vi gör.
Jag har försökt att göra det så lite som möjligt i "Mörkläggning". Det är en noga researchad faktabok. Och det betyder att den inte handlar så väldigt mycket om själva händelsen på Sveavägen eftersom det finns så lite att säga om den som är någorlunda säkert. Fokus ligger i stället på det halvdunkel som råder runt omkring brottet - ett halvdunkel som sällan skildrats särskilt ingående, fast det är nog så intressant. Där hittar vi inte bara vittnen med ofullständiga och ibland motsägelsefulla minnesbilder och misstänkta med mer eller mindre bristfälliga alibin och mer eller mindre tydliga motiv. Utan där finns också en lång rad bekymrade, ängsliga och stressade makthavare på olika nivåer: politiker, åklagare och poliser. Alla är på olika sätt piskade att få fram resultat - samtidigt som det är plågsamt uppenbart att det finns tänkbara resultat som de kanske inte kan hantera, obehagliga hypoteser som är bekväma att välja bort från början.
I denna skuggvärld lyfter länspolismästaren sin telefonlur och slår ett nummer till justitiedepartementet för att be om hjälp med de trilskande åklagarna. På en annan plats inte så långt därifrån sänker säpoteknikern försiktigt ner en liten buggningsmikrofon i kabeltrumman för TV-antennen i väggen till den kurdiska familjens lägenhet. Lite längre fram i tiden, men fortfarande i samma skuggvärld, kliver den svenske förlagsdirektören in genom dörrarna hos den franska säkerhetstjänsten. Han är på hemligt politiskt uppdrag och eskorteras av sin personlige livvakt som lånats ut av Säpo. Några månader senare är scenen förvandlad. Nu viskar en kriminalinspektör till Christer Petterssons bekanta att det finns 50 miljoner att hämta - om de bara kommer ihåg rätt..
Det mesta av denna myndighetsutövning sker i tysthet, utan journalistisk bevakning. Och en del av det som görs är i lagens mening kriminellt. En del annat är åtminstone moraliskt tvivelaktigt. Och resultatet har blivit ett enda stort misslyckande - i alla fall om huvudsyftet med alla ansträngningarna har varit att få fram sanningen.
I själva verket är det uppenbart att det har funnits andra syften som spelat in: prestige, politiska hänsynstaganden. Kanske till och med ibland en direkt rädsla för sanningen. Och åtminstone stundtals förefaller det som om dessa mindre legitima syften tagit över. Vad som egentligen skedde gick inte att överblicka när det hela utspelade sig, men mycket har gått att pussla ihop i efterhand.
Det är det jag har gjort i "Mörkläggning".
Sagt om boken
"En tung, obeveklig utredning av Palmeutredningarna... ’Mörkläggning’ är lika grundlig som den är förfärande i sitt blottläggande av Statsmakten och Palmemordet, en förbindelse som också är bokens undertitel... ... ett rejält, gediget och fullständigt hederligt stycke journalistiskt hantverk."
Ragnar Strömberg i Aftonbladet 2.4.97.
"En imponerande bok… en kraftansamling som överträffar det mesta… Vad Wall skildrar är en regering i långt gånget moraliskt förfall, som lägger sig i polisens och åklagarnas arbete och intrigerar på alla nivåer… Man kan se boken som en sorts lektion i demokrati."
Bo G Andersson i Grävande Journalisters tidskrift Scoop nr 2/97.
"Wall blottlägger det kollektiva fiasko som de inblandade i mordutredningen gemensamt bär ansvaret för."
Kjell-Olof Bornemark i riksradions deckarmagasin Deadline 9.4.97.
"Wall har lagt ned ett kolossalt arbete på att frammana en riktig bild av Palmeutredningen. Boken kan med sin grundlighet och sina utförliga register nog tjäna som referensverk beträffande allt som hittills hänt i detta oerhörda drama… Han presenterar sina fakta på en lättflytande journalistisk prosa".
Jan Zingmark i Upsala Nya Tidning 12.8.97.
"Med ’Mörkläggning’ har privatspanare och alla vi andra intresserade fått ett referensverk att återkomma till. Förtjänstfullt bara det… Mörkläggningen då? Det underliggande mönstret? Gunnar Wall har själv en hypotes om hur mordet kan ha gått till. Den verkar inte oäven i en amatörbetraktares ögon. Vad den går ut på skall inte närmare presenteras här. En så ambitiös utgivning förtjänar fler betalande läsare."
Staffan Dahllöf i FiB/Kulturfront nr 5/97.
"Välskriven och lättläst".
Tore Larsson för Bibliotekstjänst 25.4.97.
"Wall har följt utredningen med en systematik som gör hans bild svår att vifta undan. Han vrider och vänder på alla yttranden som aktörerna fällt och gör åtminstone en sak fullständigt klar... Praktiskt taget alla inblandade myndighetspersoner ljuger eller döljer sanningen om den är på minsta sätt olämplig, ända fram till den punkt där de överbevisas."
Lars Linder i Dagens Nyheter 1.4.97.
"En bok som överskuggar det mesta som skrivits i ämnet... Gunnar Walls bok rispar sönder mörkläggningen; det är en demokratisk bedrift."
Curt Bladh i Sundsvalls Tidning 23.2.97.
